*Alice Pov*

Äntligen kom Zayn. Han sprang in i rummet jag låg i och gav mig världens kram och en mjuk kyss.

-          I love you.

-          I love you too Zayn.

Han satte sig ner bredvid mig och tog tag I min hand. Värkarna fortsatte men jag fick tydligen inte föda än. Det gick timmar men inget hände, värkarna gjorde mindre och mindre ont och jag vet inte m det var att jag inte tänkte på det så mycket eller om de bara blev mindre. Eftersom det gått ett tag och inget specielt hände skulle vi köra ett ultraljud. Sköterskan hade på nått blått och kleigt på magen och snart såg vi bäbisen på Tvn. Hon sa ingenting på ett bra tag.

-          Hold on, I have to get the doctor.

Hon reste sig upp och började gå mot dörren.

-          Wait, wait! Is something wrong?

Hon svarade inte, utan gick bara fort ner för korridoren. Zayn kollade oroligt in i mina ögon.

-          No matter what, happens I’m here, okay?

-          I know.

Jag gav honom det bästa leendet jag hade, men var för orolig att det var nått fel att jag inte tror att det såg nå vidare bra ut. Sköterskn kom tillbaka med läkaren som skulle förlösa barnet. Det sa någonting väldigt tyst till varandra så även om jag bara låg 1 meter ifrån dem hörde jag inte vad de sa.

-          Alice, the baby’s heart rate is sinking fast and that means that we have to do a C-section.

-          O, o, okay.

Zayn höll ett fast grepp I min hand och några sköterskor tog sängen och började dra den till ett annat rum där de bedövade magen. Snart hörde jag hur nåting började pippa snabbare och snabbare, jag tappade greppet om Zayn’s hand och allt blev suddigt och snart vart det helt svart.

Jag vaknade med solljuset i ansiktet och jag gnuggade händerna i ögonen tills jag såg ordentligt igen. Jag kollade mig runt i rummet men igen var där. Jag fösökte resa mig upp men smärtan i magen hindrade mig. Jag la mig ner igen och kände försiktigt på magen. Och kom ihåg vad som hände.

-          I need to see my baby.

Viskade jag tyst för mig själv. Jag tittade på slangarna och sladdarna som satt på mina armar.

-          Hello? Excuse me, nurse?

In kom en ung tjej och Zayn, Hanna, Frida, Louis, alla kom.

-          Where is our baby?

Jag tog ett fast grepp i Zayns hand och log mot honom men han log inte tillbaka. Jag kolalde runt i rummet men ingen såg vidare glad ut.

-          I’m going to get to doctor love.

Sköterskan gick iväg igen och jag bara låg där och kollade runt på alla, vad var fel?

-          What’s wrong with you guys?

Precis då kom doktorn in och bad alla att gå ut.

-          How are you felling?

-          Good, I guess, but confused. What is going on?

-          That’s what I’m going to tell you. Remember that we told you yesterday that the baby’s heart rate was sinking fast?

-          Yes?

-          When we got the baby out, its heart wasn’t beating at all.

Han sa nånting mer vilket jag inte horde. Jag kunde knappt se, ännu mindre höra. Jag kollade mig runt om i rummet. Vad gjorde jag kvar här? Jag kollade mig runt en gpng till och doktorn var borta. Jag drog ur alla saddar och slangar som satt i mig, sket i att jag hade sjukhus klännings grejs på mig och gick ut. Stannade till vid dörren och såg Zayn’s jacka hängandes på stolen i rummet. Jag drog den över mig ställde mig i hissen och trök på bottenvåningen. Det var den 1 mars och det började bli vår igen men det var fortfarande kylligt så jag drog igen jackan. Jag kollade i fickorna och hittade lite lösa mynt. De skulle iallafall räcka att ta sig hem. Jag fick tag på en taxi satte mig och åkte hem till lägenheten. Jag slängde av mig kläderna jag hade på mig och drog på mig ett par jeans och ett linne sen drog jag på mig Zayns jacka igen och drog in lukten. Jag packade ihop väskan. Jag skrev ett brev till Zayn och ett till Hanna och Frida. Jag la båda två på bordet. Ställde mig i hallen och började dra på mig skorna.

Tanken slog mig, det skulle inte bli nån familj. Tårarna rullade ner för mina kinder och jag gled ner för väggen och jag orkade ingenting, jag ville ingenting. Jag lutade huvudet mot resväskan. Jag märkte det knappt själv men ögonlocken blev tunga och jag somnade.